We are the robots, didididi
Idag äter jag skumtomtar, delichokladbitar och lyssnar på Kraftwerk. Häftigt hur hjärnan kan känna igen så mycket. När jag var mindre tog jag in det min käre storebror lyssnade på och när jag nu flera år senare hör låtarna igen känner jag direkt igen det. Klumpen vi har i huvudet är ganska bra.
Igår gjorde min klump inte så mycket, eftersom dess hus blev invaderat av slem eller damm eller något annat diffust, så jag blev yr och låg i sängen nästan hela dagen. Kanske kom det även in några feberdammkorn, för det var både varmt och kallt. Idag har städtanten dammat av huvudets innehåll, så jag mår bättre.
Förresten, den skelögda katten som jag bor med har levat i hela fjorton år. Vilken tant. Jag hoppas att hon inte åker till katthimlen innan familjen kommer hem, för de vill nog träffa henne. Idag hittar jag henne för övrigt ingenstans, men hon ligger väl någonstans och funderar på nästa plats hon ska täcka med sitt kroppsvatten.
Och by the way, min pappa är världens bästa!
