To be gone
Det är en utmaning utan dess like. Men jag tror att det är bra, eftersom jag lär mig att bo själv och ta hand om mig, samtidigt som jag måste ta ansvar och se till att saker blir gjorda. Det inkluderar både mat, städning och uppfräschning av den här lägenheten, men också vidare utbildning och planer inför framtiden. Jag är väldigt peppad på en egen lägenhet som jag kan inreda precis som jag vill. Här vill jag inte fixa, eftersom jag ska åka hem efter mina tre månader i skolan, men det kliar i fingrarna. Jag vill måla dörrarna vita, byta lampor till några starkare, köpa hit fina vita möbler från en butik jag går förbi varje dag och fräscha till badrummet, men de tankarna sparar jag tills jag har ett ställe som jag får fixa till. Tyvärr kan jag inte ta med hela inredningsbutiken och det är synd, men jag ska nog hitta mina prylar på loppis. Förresten är det ungefär samma stil, men en aning fräschare.
Med mitt ansvarstagande följer även listor och budgetar. (Vuxenpoäng, tack?) Det är roligt att planera vad jag vill använda mina pengar och min lediga tid till och det känns skönt att inte behöva besöka alla platser direkt jag har en ledig helg, eftersom jag då kan vandra dessa gator upp och ner och få en bättre bild av hur staden ser ut. Det är lite trist att gatorna gör den så rutig, eftersom det blir mer förvirrande än intressant. När jag väl lärt mig i vilken ordning gatorna ligger, finns det nog inte så mycket spänning i det hela, men det kanske inte gör något. Då har jag i alla fall koll på var jag är om jag skulle gå en annan väg än jag tänkt.
Med alla mina tankar skulle jag säkert kunna fylla en bok. Det får väl bli nästa projekt då, om mitt första var skivan. Det dyker upp så många funderingar i mitt huvud som jag inte kan prata med någon här om, eftersom jag inte känner människorna så bra och det sällan blir filosofiska stunder när vi ses. Vilken tur jag har då, att jag kan skriva här. Det är lättare att skriva på datorn än i en bok, så det blir längre texter här än i dagboken, men det är klart att jag har en sådan också. Tre års dagboksskrivande går inte avbryta bara sådär, för då känns det så fullt i huvudet. Det blir alltför mycket att minnas och att hålla reda på, så jag skriver ner det och sedan kommer hjärnan ihåg det viktigaste.
När jag var lite yngre skrev jag många texter som jag tänkte fortsätta på och göra till noveller eller till och med längre historier. Det blev dock mest inledningar och dikter, så jag tänker att jag ska skriva en text som jag sedan försöker jobba vidare med. En kväll när mitt huvud är lika fyllt av tankar som det är ikväll, men kanske inte lika uttömt på energi som ikväll, för nu vill jag sova. Så det blir senare, men det ska bli av.
