linasu

Innan jag somnade igår bestämde jag mig för att avstå firandet av den högtid som jag inte tycker om. Började den här dagen med en jättegod frukost, en sväng på marknaden, en julklapp inhandlad och en lång promenad i solskenet. Sen har jag funderat på hur jag ska pyssla ihop fler julklappar, ätit valnötter och clementiner och vilat lite. Det känns som att det är söndag, men den dagen har jag kvar. Wie, ännu en vilodag!

 

När jag kommer hem ska jag hälsa på gravarna, men jag gör det jag kan idag och tänder ljus i mitt rum. Den här helgen har det blivit tradition att köpa ljus och rosor och köra i snörusket till gravplatserna och sen fika på Westmans. Det känns lite trist att inte kunna göra det nu, men det får bli senare. Maskerad får också bli senare, för det är väldigt roligt, bara inte den här helgen.

 

Nu har jag tjatat tillräckligt om halloween, så nu fortsätter jag med min vanliga kväll. Det vankas film utan något till eftersom jag nyss åt upp fikat. Kanske gör lite till...

Jag har socker runt tänderna och är trött i hela kroppen, så denna fredagskväll ska jag lägga mig vid tio. Stekte kött som jag penslat med honung och valnötter och sen har jag lyssnat på musik och vilat. Rätt skön kväll. Imorrn kommer Kate hit och när vi sminkat oss svart åker vi till det läskiga halloweenfirandet i Lucca. Igår hade jag bestämt mig för att inte fara, eftersom jag verkligen avskyr att bli rädd, men i morse var jag nyfiken på att se hur det är på en av de största halloweenfesterna i Europa. Trots det kan jag inte tycka om ”högtiden”. Vad ger den liksom? Nä, tacka vet jag alla helgons dag med upplysta kyrkogårdar. Men imorrn ska jag då svälja min stolthet och sminka mig.

 

Idag fick kameran följa med på min promenix, men ville inte visa samma färger och motiv som jag, så vi var inte riktigt sams. Nu har jag stängt in den i ett skåp, så får den sitta där tills den jobbar med mig, istället för mot mig. Som hämnd laddar jag hem en månads Photoshop.

 

Nu måste jag sova så jag får stiga upp och äta min goda frukost. Färsk frukt, färskt bröd och mjölk med flingor står på listan. Gott ska det bli!

Tre dagar till i den här konversationsgruppen ska jag nog klara av, men inte med nöje. Idag läste vi texter som jag nästan inte förstod alls. Försöker tala om för mig själv att jag kan mycket för att bara ha läst i två månader, men det är svårt. Det är knasigt att de satt mig och Kate i samma konversationsgrupp som de två svenskorna som har grammatiknivå fem. Det tar fyra veckor att göra klart en nivå, så vi är i slutet av nivå två. Dessutom är vårt tal på en ännu lägre nivå. Vi får se hur det går nästa vecka när alla studenter byts. Kanske byter jag grupp, för jag vill inte prata när det är så här. Jag snubblar på alla ord och blir bara nervös. Usch.

 

Nu verkar det vara det rätta höstvädret här och det är helt okej. Rätt så helt okej med 16-17 grader. Gick en promenad i parken och upprepar det jag sagt tidigare men fortfarande inte gjort: nästa gång ska jag ta med kameran. Det är så fint. Mellan träden lyste något rött, så jag gick närmare och såg de första röda löven. Vackert. Någon gång ska jag ta med fika och sätta mig på en bänk bland träden. Det låter lockande, så jag gör det nog snart.

 

När jag fått ordning på mitt framtida liv ska jag skaffa ett husdjur. Här har katten legat bredvid mig hela kvällen och hon verkar ha lärt sig hur mina dagar ser ut. På morgonen säger jag hej (förutom i morse när jag undrade om hon gömt sig i ett skåp eftersom jag inte kunde se henne), äter och säger mjau lite då och då. Efter en lång tupplur kommer jag och säger hej igen, kliar henne lite, äter och sen är jag osynlig tills jag lagar middag. När jag lagade mat satt hon och tittade på mig med sina gröna ögon och när jag bar mitt vattenglas till tv-rummet tassade hon till soffan och la sig tillrätta. Sen när jag gått fram och tillbaka några gånger och hon jamat varje gång satte jag mig med min tallrik med köttbullar, potatis och lingonsylt och då la hon sig på mina fötter. Hon är ganska söt.

Ett rött öra, plåster över den skrapade huden på ryggen och en bula på huvudet är några skador jag fått av skåpet ovanför sängen. Mrrr... Kanten på skåpet är för låg när jag ska sätta till mig när jag sitter på sängen, så jag gör ofta illa mig. Jag vet inte riktigt hur jag gjorde, men jag slog ryggen hårt och skrapade bort en liten bit hud från ryggraden. Oj, vad ont det gjorde och det kändes i hela ryggen. Det gör fortfarande ont, fastän det hände i morse. Det kanske känns bättre i morgon.

 

Det kanske känns bättre när jag ätit lite blåbärssylt eller köttbullar från IKEA, haha. Fin gåva från Alberto, som varit i Milano i helgen och köpt massa saker. Det är roligt att namnen på varorna står på svenska. Medan Alberto packade upp alla varor pratade vi italienska och fastän jag sa fel då och då förstod han och tyckte att min italienska var okej. Och bättre ska den bli. Vänta bara...

En katt som tycker om mig och som sover på mina fötter när jag ser tv, en trevlig man som litar på att jag sköter mig och som ger mig total frihet i den fräscha lägenheten, en stor och fin park som ligger nära det trygga området jag bor i och gott kranvatten bidrar till den miljö som jag trivs jättebra i. Det är roligt att trivas så bra och att faktiskt vilja vara inne en kväll, eftersom det finns många saker att göra. När jag suttit i köket och gjort mina läxor kan jag sitta på mitt rum och hålla kontakt med omvärlden, gå ut på marknaden som är två minuters promenad bort, gå bland gatorna här eller njuta av naturen i parken med de jättehöga träden, se tv eller film (går att välja mellan italienska, tyska och engelska filmer och kanaler), titta på kvinnans målningar eller rita själv. Jag trivs helt enkelt jättebra. Att jag dessutom ser tågstationen och har ett litet Bed & Breakfast en gata bort gör att jag känner mig mindre fast i den här staden. Det går att resa och att ta emot gäster. Heja.

En stor orsak till min julaftonslängtan är sångerna jag ska sjunga till Kurts pianomålande på julafton. Det är så mycket roligare att sjunga i en kyrka än med ett litet rums uppslukande akustik. Jag önskar den här familjen ett piano i tidig julklapp. Hörde du det, tomten? Det är inte svårt att ställa hit det två månader i förväg...

 

När regnet upphörde gick jag en promenad i den stora parken som börjar två gator från mitt hus och slutar några kilometer längre bort. Det var vackert när solen lyste mellan de gröna, lummiga träden och genom lönnens gula blad. Fåglarna välkomnade solen med glada sånger och hela skogen kändes lycklig. På högra sidan av en bänk satt en farbror i keps och rullade sina tummar och på bänkar i andra delar av skogen skrattade tandlösa farbröder tillsammans. I en loge dansade äldre par till musiken av några spelmän och på min gata gick långsamt en gammal farbror med tantens arm i sin. Sådana gamla mysiga par är bland det finaste jag vet. Jag ska bli en söt tant som håller min gubbe i handen när vi går tillsammans.

Det regnar idag. Jag sparar på linserna och med glasögon vill jag inte gå ut i regn, men balkongdörren står öppen så jag får in den friska luften i mitt rum. Det kanske blir en promenad senare idag, eftersom uteluften kallar på mig. När jag kom från skolans jobbiga lektioner(den ena gav mycket information och den andra ingenting) kliade jag katten, åt lunch och läste Kalle Anka på italienska. Sen såg jag Happy Feet på italienska och skrattade för mig själv, för det var en ganska rolig film. I den hade de gjort sig besväret att texta precis det som sades och det var väldigt bra. Tror jag ska se den ikväll igen. Eller nej, då är det L'Eredità, det allmänbildande frågeprogrammet, som jag omöjligt kan missa. Namnet betyder ”arvet” eller ”ärftligheten” och det tror jag beror på att pengarna förs över till en annan deltagare om man svarar fel på sin fråga. Väldigt avancerat program, men jag gillar det. Förstår mer av frågorna nu än jag gjorde när jag började följa programmet min första vecka i landet.

 

I övrigt funderar jag på att byta konversationsgrupp, eftersom jag känner att jag inte håller samma nivå som tanterna i min grupp. De ler inte ofta, men de kan använda många ord. Jag pratar med katten och får inte så mycket till svar, så jag tränar inte särskilt ofta att prata, men jag ler ändå. Tänk på en trist lärare i sina åldrande år och multiplicera med två, så har du dessa kvinnor. Jaja, tur att jag inte måste umgås med dem i alla fall. I morgon ska Christa, Kate och jag äta lunch med läraren som vi hade den första perioden. Det blir kul och säkerligen italienskaträning så det räcker för den här veckan. Dessutom ska jag fortsätta prata med katten, fastän den inte svarar, så snart kanske jag kan känna mig mer säker på talet.

Idag har jag handlat frukt och grönsaker, köttfärs så jag kan göra köttbullar, en bit taleggio och så en chokladkaka. (Hehe...) Mannen som jag bor med sa att jag får ta vad jag vill ur köket, för han själv äter pocchissimo (=pyttelite), så det känns ännu mer som att jag bor här. Försökte få igång dvd-spelaren och se Kalle och chokladfabriken, Hitta Nemo, Shrek eller någon annan av barnfilmerna på italienska, men jag lyckades inte så jag får nog vänta tills Alberto kommer hem.

 

Till lunch lagade jag gnocchi för första gången och till prosciutto var det riktigt gott. Sen åt jag en bit av den goda chokladkakan... Jag borde nog inte äta så mycket choklad som jag gör, men det är för gott för att låta bli. Ska dock inte äta hela idag. Då orkar jag inte köttbullarna.

 

I morse gick min lilla bag sönder och den här gången kunde jag inte laga den. Typiskt. Jaja, bagaget väger mindre då i alla fall. Ska försöka att skicka hem grejer när pappa kommer hit, så jag slipper övervikten. Jag kan nog skicka rätt mycket, men om det blir kallare än dessa isande vindar vill jag hellre beställa hit några extra varma tröjor. Nej, det ska bli varmt igen.

Ett år och nio månader. Tänk att tårar kan komma så lätt när det handlar om en förlorad vän.

Efter en jätterolig helg i det mysiga Venedig har jag nu sovit första natten i den nya lägenheten. När jag kom med tåget från Venedig igår kväll satt familjen tillsammans framför teven och myste den sista natten tillsammans på drygt två månader. Jag sa hej och hej då till kvinnan, eftersom jag har åkt när hon kommer hem igen. Efter några glada timmar med favoriten i hörlurarna sov jag gott i den sköna sängen med fluffigt täcke.

 

Kate och jag åkte då tåg till Venezia i tron att vi skulle bo ganska mitt i staden, men när vi skulle hoppa av märkte vi att vi skulle bo i en förort på fastlandet. Det gick snabbt att acceptera, eftersom vi enkelt hittade det någorlunda fräscha hotellet och mot en liten slant kunde ta samma rum som vi egentligen skulle få nästa natt när Christa skulle komma, fick veta att busstrafiken var igång hela dygnet och åt middag på en trevlig restaurang. ”I'm so excited!” var Kates vanligaste mening under helgen och jag kände mig också glad och förväntansfull.

 

På lördagen åkte vi in till staden och gick runt på små gator för att sedan komma till två museum. I det första såg vi många målningar, däribland Picasso's ”A poet” och flera av Jackson Pollack's målningar och jag fick nypa Kate i armen för att hon skulle känna att det var på riktigt. Det andra museet var mer modern konst och vissa rum var svåra att förstå tanken med. Det första jag såg var en häst hängande från en vägg med huvudet fastsatt i väggen och jag kunde inte förstå vad det skulle vara bra för, men många andra skulpturer och målningar var fina och mer meningsfulla.

 

När vi sett klart gick vi nya små gator för att träffa Christa och efter vår lunch gick vi gator fulla av turister för att se det mest kända torget i staden. Jag hade klarat mig utan den visiten, eftersom jag blev mer less på människor och väldigt rädd för fåglar. Det var duvor överallt. Usch. Vi gick till en bar där Hemingway brukade sitta när han var i Venedig, men vi hade inte råd att köpa ens en drink, så vi fortsatte vår vandring ett tag och tog sen bussen till hotellet för att sova lite innan kvällen skulle börja.

 

Glada i korken gick vi de gator som vi nu började känna igen och satte oss på en liten amerikansk bar, eftersom vi den här gången tänkte slippa salsadansen. Vi träffade några italienare och engelsmän, men pratade mest med en från Schweiz. Han tyckte visst inte att jag skulle få slippa salsan, men jag råkade dansa bugg i stället så han ville inte dansa längre, haha! Dagen efter åkte vi in till staden och delade på oss, eftersom Kate ville se ännu fler historiska platser och museum. Christa och jag köpte gofika och satte oss på en kyrktrapp med utsikt över broar, hus och vatten. Det är den vanliga vyn i Venedig, så det var inte svårt att hitta en bra plats. Efter jag brutit min budget med en portion av min nya favoritmat ”Spaghetti al vongole” tog tåget oss tillbaka till tysta Viareggio, där skolan har börjat igen och vi än en gång endast är nio studenter på skolan.

Ja, det är det. Så snabbt det blev vinter här! Idag hade jag på mig ulljackan från det att jag lämnade lägenheten tills jag kom tillbaka, eftersom klassrummet var lika svalt som uteluften. Det är så fuktigt här att de svala vindarna känns som minusgrader. Brr...

 

Och så nu har jag nu gått förbi den perfekta jackan och de perfekta skorna utan att köpa dem. Vad hände? Jag förstår det fortfarande inte. Kanske kan jag hitta dem på nästa veckas torsdagsmarknad. Egentligen behöver jag varken jacka eller skor, eftersom jag har det hemma, men det var så fint och jag har aldrig varit nöjd med min vinterstil. Nu slutar jag innan det här börjar likna en modeblogg.

 

Spelade lite piano på skolan idag och vågade mig på en tunn ljus sångstämma, men till och med nio ofrivilliga lyssnare var för många. Det känns förbjudet på något sätt. Jag längtar efter att sjunga hemma.

 

Släpade mig till affären och köpte en kladdkaka som jag bakade, eftersom jag måste passa på när jag vet att jag har en ugn. Det verkade inte finnas någon i min kommande bostad. Den kladdkakan blev goooood, så jag åt halva på en gång. På kartongen står det 6-8 portioner, men min chokladmage är större än deras portioner...

 

Sen försökte jag fixa utbildningarna till våren, men det verkar som att min ansökan till italienskakursen kommer att strykas, eftersom min komplettering kommer in för sent. Dem jag tagit kontakt med för att få veta om det finns något jag kan göra, skickar mig till varandra. Så länge inte ansökan till de övriga kurserna stryks är det lugnt, eftersom jag säkert kan hålla igång språket under en tid. Får skypa med Kate, titta i mina böcker och låna litteratur på biblioteket. Men det skulle vara skönt att ha en kurs att följa. Och det är sista ansökningsdag idag.

 

Planen för resten av dagen är att plugga, läsa en av pocketböckerna Sara lämnade här och packa ner mitt rum i väskor. Kate hjälper mig att bära i morgon och när jag flyttat bär det av. Venezia here we come osv. Så vi hörs om några dagar!

Fåglar flyger i cirklar runt staden

grannen borrar i huset

människor hälsar på den ena och den andra

elcyklar med hundar i cykelkorgarna rullar förbi

 

hyenahunden lufsar omkring och försöker hitta mat för dagen

solen värmer termometrarna så de blir tokiga och lurar människorna

det gröna täcket matchar den gröna jackan

tevemannen testar deltagarnas allmänbildning

 

det är vad som händer en vanlig dag i en vanlig stad

folk har sina rutiner och följer dem till punkt och pricka

det är en vanlig dag i en vanlig stad

vad händer om jag bryter deras mönster?

 

färger tar en promenad genom staden

varför bär de en kamera i denna ack så vanliga stad?

den är inte annorlunda än någon annan

men kanske kan allas ögon öppnas

 

den är inte lik något jag är van vid men kanhända bra ändå

det man inte ser på det översta lagret kan vara precis sådant jag saknat

med kikaren mot ögonen går jag en trappa ner

försöker förstå hur allt går till

 

det är vad som händer en ny dag i en ny stad

jag har inga rutiner men försöker bilda ett mönster

det är en ny dag i en ny stad

undrar om folket skulle vilja veta vad jag tänker om dem?

 

den tanten var fint klädd

även den gamla mannen

vad spelar gubbgänget för kortspel och

jag undrar, får jag också åka i din cykelkorg?

 

vad ska du jobba med hela dagen idag och trivs du med det?

varför säljer flera butiker samma varor och går alla runt?

så du går ut bara för att titta efter kunder och

vilket arbete ni har med att plocka fram och hänga tillbaka alla varor varje dag

 

det är vad som händer en vanlig dag i en vanlig stad

folk har sina rutiner och följer dem till punkt och pricka

det är en vanlig dag i en vanlig stad

och jag är bara en åskådare.

Okej, vindarna vet inte riktigt hur de ska blåsa. När jag burit tre väskor med grejer till skolan sa kvinnan i sekretariatet på skolan att jag inte fick flytta förrän på lördag. Jag som blivit helt inställd på att flytta idag, hade packat alla mina saker och till och med fått nyckeln till lägenheten. Usch, vad skolan har många brister i sin organisering. Så jag fick bära tillbaka mina tunga väskor, packa upp alla saker och köpa vattenflaskor, för mitt vatten hade tagit slut lagom till det att jag skulle kunna dricka kranvatten på det nya stället. Köpte choklad också, så jag kunde tröstäta lite. Nu hoppas jag bara att skolan inte säger att jag ska flytta i morgon, eftersom jag är less på att de ändrar sig hela tiden och jag aldrig kan slappna av.

När jag kom till min lägenhet började det regna och efter en stund blåstes ena balkongdörren upp och det stormade en stund. Sen såg jag att dörrarna läckte in vatten, så jag la en handduk på golvet i köket och vardagsrumsdörren orkade jag inte bry mig om. Vattnet har torkat upp nu i alla fall och solen lyser på hustaken.

Nu planerar jag mina kommande sju helger, så jag hinner besöka de ställen jag vill. På fredag åker Kate och jag till Venedig och Christa kommer på lördag. Sara åker hem på torsdag, så hon följer inte med oss. Helgen efter kan jag åka någonstans och helgen efter det ska Kate och jag försöka hitta ett halloweenfirande. Det är nog inte så svårt, eftersom den helgen verkar firas. De har redan börjat lägga fram pumpor och häxdockor och det är tre veckor kvar... Sen har jag en helg, helgen när pappa kommer och så två helger till. Under dessa helger tänker jag alltså besöka Rom, Milano och Pompei. Kanske blir det även en tredje tur till Pisa eller så blir det Lucca. Det är sådana ställen jag kan åka till efter skolan, så det behöver jag inte planera. Men låt inte mina planer skrämma bort er, för det finns alltid tid till besökare!

Oh, just ja. Vi pratade om människors mentaliteter och vanor i olika länder. När vi sagt våra fördomar om italienare och läraren hållit med, fick vi berätta om våra nationaliteter. Det slog mig vilken konstig tradition midsommar är, när jag försökt förklara vad det var och läraren berättat vilken upplevelse det var när en svensk elev fick skolan att bygga en stång och dansa som grodor. Vi är bra knäppa i Sverige.

Vi lyckades hålla oss vakna igår och vi gick till klubben, som just denna kväll hade salsakväll. Det var visserligen inte vad vi tänkt dansa, men det funkade bra att dansa som vanligt också... Det var människor i alla åldrar från vår ålder och uppåt, som snurrade och dansade omkring. Just innan vi tänkte gå kom det en r&b-låt och jag tänkte "åh, nu får vi dansa som vanligt!", men då utrymdes dansgolvet för att ge plats åt en grupp som hade uppvisning. Oväntat, men roligt! Hela kvällen får också betyget roligt. Härliga tjejer!

Nu har jag ägnat halva min dag åt att packa rubb och stubb, fylla skräppåsar med saker som ingen vill ha och tvätta både kläder och handdukar. När jag går till skolan i morgon tar jag med en väska med tunga böcker som jag lämnar i mitt nya rum och sen kanske jag får gå två gånger för att få med mig alla andra saker, eftersom mat inte går att packa hursomhelst. Hoppas att allt kommer att rymmas i den nya kylen. Jag hoppas också att de inte har några myggor i lägenheten, för jag och såna kommer inte riktigt överens. Hur det än är känns det bra att flytta.

Jag är rastlös. Väntar på att klockan ska gå. Det är svårt att njuta av att vara här. Det hade kanske varit lättare om jag var här med kompisar eller familjen, eller om sommaren hemma var längre så jag hade allt på samma plats. Jag försöker vara här både fysiskt och psykiskt, men det är svårt. Jag tänker på hur det ska bli när jag kommer hem, på vad jag ska göra då och hur mycket jag ska uppskatta sådant jag har varit van vid och varit less på. Nu tar jag inte vara på tiden, utan jag väntar på att ha fått tryggheten för att sedan få till rutiner. Min kropp säger: ”sluta sitta hela dagarna”, så jag planerar att gå ut och gå när jag har flyttat. Jag skulle mycket väl kunna gå ut här, men jag drar mig för det. Idag ska jag titta på den nya lägenheten och på kvällen kommer Kate, Sara och Christa hit. Emellan skulle jag hinna ta en promenad, men i det här osäkra vädret kan det börja regna när som helst. Dessutom ska jag förhoppningsvis dansa ikväll och om det inte blir av har jag ändå börjat röra på mig mer i lägenheten. Eftersträvar träningsvärk istället för ryggvärk.

 

Det är störande att jag varje kväll tänker ut hur många dagar det är kvar, eftersom jag inte vet varför jag gör det. Jag trivs här i värmen med nya vänner och en ny miljö och hade varit otroligt besviken på mig själv om jag inte åkt. Man ska testa nya saker, antingen för att se om det var något man inte visste att man tyckte om eller bara för att stryka det från what-to-do-listan. Jag kommer på många saker jag vill göra och många kurser jag vill läsa, medan jag testar att bo utomlands. Människorna här är väldigt trevliga och hjälpsamma, men männen borde tagga ner. Dem gillar jag inte.

 

- - - - -

 

Lägenheten var mer som ett familjehus, så det var rätt stort och det fanns trådlöst internet, bra uttag, tvättmaskin. Både kvinnan och mannen var trevliga, så det känns bra. Ska börja flytta grejer på måndag. Det känns skönt att det verkar vara ett bra ställe! Vindarna vänder.

 

Ikväll ska vi då försöka hålla oss vakna i lägenhetens sövande ljus och sedan leta oss till den enda dansklubben i stan för att följa basen. Yay! Can't stop, can't stop the feet, won't stop, won't stop the beat and go!

Tänk ljudet av en plastpåse som öppnas. Detta speciella ljud känner öronen igen och signalerar till hjärnan: godispåse. Tänk sedan smaken av rosa, vita och gröna bilar. Mmm. Jag börjar längta efter skumtomtar när jag äter bilarna och känner mig lite ledsen över att jag kommer att missa skyltsöndagen hemma, eftersom den är betydelsefull för mig. I kylan och mörkret går många människor omkring och trängs och köper knäck som antingen är för mjuk, så den lägger sig som ett brunt täcke över tänderna, eller för hård så tänderna vill dras ut när de äntligen får ett grepp om kolan.

 

Skyltsöndag är en av de få dagar om året som jag accepterar en sådan trängsel. Det hör till, helt enkelt. Det är roligt att se så många som dragit sig ut från det mysiga hemmet, som snart ska julpyntas, för att träffa andra människor, köpa fikabröd och lotter och dricka glögg. En tradition som jag stöder fullt ut. För när man har slut känsel i fingrar och tår leder vägen hemåt och julstämningen är på väg uppåt. När pyntet är framplockat och skivorna sprider röda sånger är stämningen på topp. Då dyker frågan upp i mitt huvud: vilken färg ska vår jul vara i år: röd, svart, blå, vit, silver eller någon ny färg? Men sen vaknar jag upp ur Ahlgrens drömmande bilpåse och påminner mig om att det är längre än två månader kvar till jul.

 

Inte hindrar det mig från att fortsätta tänka, när det känns så roligt att tänka på framtiden. Allt ligger verkligen framför oss nu. Utbildningar till framtida yrken eller bara för skojs skull, resor runt jorden och till vänners nya hem, jobb för att ha något att göra en tid eller för att få tillräckligt med pengar till dessa hundratals önskemål på resor och nödvändigheter. Jag njuter medan jag är här, men ser samtidigt fram emot den tid som kommer efteråt. Tiden när jag är närmare snabbvisiter till saknade vänner och kan ordna någon form av eget boende. Det ska bli så roligt att fortsätta leva detta liv.

Angel of sadness, leave me alone. Save me some hours to try on my own. Angel of sadness, angel of grief, save me some hours, so please can you leave? When the music is over the silence is on. I'll be completely on my own, but I'll work it out and find me a home.

 

Det är konstigt att hon kan dyka upp även utan stress och olycka. Igår sa hon ingenting, men idag, när jag har accepterat att jag ska flytta och känner mer lycka till livet. Jag trodde att jag förstått hur hon tänkte, men det verkar inte så. Det är i alla fall lättare att be henne gå och hon försöker sällan nu för tiden, eftersom hon blivit nekad så många gånger. Den goda ängeln leder matchen om mig.

 

I åskans muller ringde jag kvinnan som äger den lägenhet jag ska flytta till. Ett sådant viktigt samtal till en människa jag inte känner är en sak jag gärna skulle vilja låta någon annan göra, men det är en bra träning att göra det själv. Kvinnan och jag bestämde att jag ska gå dit i morgon och se hur stället ser ut. Spero un bello appartamento. Om så inte är fallet kan jag ändå bara acceptera det.

 

Ovädret skrämmer dörrarna så de börjar skaka. Tur att jag är lite mindre lättskrämd.

Inte världens bästa dag idag. Fick veta att jag måste flytta inom tio dagar, eftersom skolan bara hyr lägenheten till sista oktober. Det här hade jag velat veta tidigare, men har alltså ingenting hört förrän idag. Jag ska flytta till en lägenhet som ligger närmare skolan och den är visst jättebra. Det bor en italiensk student där så det blir bra för utvecklingen av mitt språk och allt skulle vara bra om jag hade fått veta det tidigare. Det är som att de rycker bort min trygghet och jag får bygga upp den igen. Allt var inte fixat än, men i morgon hoppas jag få se stället och se om det finns internet, tvättmaskin, eluttag, bordsfläkt och andra viktiga saker, eller om jag kommer att bli mer begränsad. Det känns inte kul, men det är bara att acceptera.

När jag gick genom marknaden på väg från skolan kom en man upp bredvid mig och började fråga om jag var latinamerikan och massa annat som jag inte hörde, så jag sa "NO" och fortsatte gå. Vågade inte titta bakåt, men han stannade någonstans på vägen. Usch, alla dessa närgångna män.

Något som däremot känns roligt är att den svenska tjejen bjöd mig till hennes hus i staden där hon bor nu, så nästa vecka ska jag följa med på tåget. En annan bra sak är skoshoppingen som inträffar ikväll. Jag ska köpa mig lite lycka. Det förtjänar jag.

Ibland tappar jag all energi. Rösten vill sjunga, men läpparna sluter sig. Händerna vill skriva, men hjärnan är tom på ord. Huvudet vill få frisk luft, men kroppen sover och vill inte störas. Två funderingsballonger fyller min hjärna och ger ingen plats åt annat. Ballongerna innehåller en tanke vardera och resten luft. Den röda ballongen frågar ”Vem är jag?” och den blå undrar ”Vem vill jag vara?”. Jag går omkring och funderar på svar. Och äter samtidigt lite chokladkaka, för det vet jag att jag tycker om.

Matlagning går helt okej i mitt kök, trots få arbetsytor och endast en skärbräda, men bakning har jag inte vågat mig på förrän ikväll. Eftersom större delen av bakverk i denna stad är briocher och liknande har jag velat baka mig en riktig kladdkaka, men jag kan inget om de olika ingredienser som ska ingå så jag blev väldigt glad när min affär Conad City sålde chokladkakemix. När jag nu skulle baka denna efterlängtade chokladbomb upptäckte jag att det varken fanns en kakform, elvisp eller vanlig visp. Dessutom är inte ugnen fullt fungerande, så jag springer fram och tillbaka för att se om kakan blivit gräddad, men en kaka ska det allt bli. Med florsocker på, för det följde med i mixen.

 

Den färdiga kakan. Väldigt god, men inget att jämföra med dumlekladdkakan. Dessutom blev jag mätt efter ungefär en femtedel, men då kan jag fortsätta äta i morgon. Wie!

Helgen har gått supersnabbt. När jag skulle möta mamma och Sara på flygplatsen pratade jag med en italiensk tjej och jag kunde både förstå vad hon sa och fråga lite tillbaka. Heja. Sen var det tur att jag visste hur jag kunde fråga om jag var på rätt tåg, eftersom jag annars har svårt att lita på fasta tidtabeller som visar perrongnummer och elektriska skärmarna som säger andra nummer. Ett tåg tog mig i alla fall till flygplatsen och jag kunde krama om mor och syster. Väl tillbaka visade jag lite av min stad och när vi lämnat väskorna i deras fräscha hotell lagade vi en sen middag i min lägenhet.

Efter detta har helgen bjudit på skratt, mat (både god och mer... tja, spännande), låååånga promenader, glass i glasburkar, frukost på hotellet och resor till Pisa, Lucca och Firenze. Kanske blir det en tjejresa om något år igen, eftersom vi bara har nosat på ytan av städerna nu. Det är lätt för mig att besöka dessa ställen, men det är roligt att åka med Sara och mamma också. Tack för i helgen, kära ni!

Nu har jag varit i detta främmande land i fyra veckor och hunnit med mycket. Åkt till Lucca, Firenze, Cinque Terre, Massaciuccoli, Cave di Marmo och till Pisa två gånger, testat vongole, fått säkert en miljon myggbett, gått från nybörjarnivån 1A till 1B och nu till 2A, pratat med ungefär 30 nya människor mer än en gång, bytt rumskompisar, varit på fyra torsdagsmarknader, fått en italiensk färg på kroppen och mycket annat. Under de kommande nio veckorna ska jag äta ännu mer pasta, frukt och grönsaker än jag gjort hittills (är det möjligt?), besöka Venezia, Rom, Milano och Siena om tiden och pengarna räcker och lära mig så mycket italienska som det går.

Idag har jag träffat en svensk nittonårig tjej som jobbar här som aupair, men inte lärt sig mer än några ord på en månad, eftersom pappan i familjen är svensk och barnen tittar på svenska filmer. Så mycket mer jag har lärt mig på den tiden. Nu ska hon i alla fall läsa italienska i min grupp i tre veckor och förhoppningsvis lyckas vi förbättra tillvaron och övertyga henne att stanna, istället för att hon ska åka hem tidigare än det var sagt. Det kändes mer naturligt att prata engelska, så det råkade jag göra även när inte Kate eller Christa var med.

Sen bor jag ensam i min lägenhet nu. Frågade föreståndaren på skolan om det var någon som skulle komma, men eftersom det är lågsäsong nu går det bara tio-femton studenter på skolan och de har annat boende. Det blir intressant att se hur antalet förändras och om jag kommer att bo själv i en fyra i flera veckor eller dessa två som kommer innan fler studenter möjligtvis kommer. Vi får se. Det är skönt nu iaf!

Efter en välbehövlig springtur i fin natur lagade jag mig igår en jättegod köttfärssås. Det var lite för varmt ute med 27-28 grader, så jag fick lite ont i huvudet. Sen har jag några frågor: Vem tutar på en svettig typ med rött ansikte? Jo, en italiensk man, eller kanske fem-sex-sju. Bara för att jag är tjej? Får de aldrig se sina egna kvinnor? Nä, tacka vet jag dem som låter flickor vara ifred. Skypade med pappa och försökte plugga, men huvudvärken från springturen gjorde sig påmind så jag la mig tidigt.

Imorse steg jag upp tidigare för att plugga, men det var många och svåra uppgifter vi fått, så jag gick till skolan med några uppgifter ogjorda. Grammatiklektionen gick inte speciellt bra, eftersom jag knappt förstod vad vi skulle göra och inte hängde med hastigheten vi förväntades jobba i. Fastän jag fick sms av mamma där det stod att de missat planet och skulle komma senare skippade jag andra lektionen. Gick genom stora torsdagsmarknaden och köpte ost och hos grönsakshandlaren här på hörnet köpte jag lite frukt och sallad, så jag har ändå pratat mer italienska än jag skulle ha gjort på lektionen.

Om en och en halv timme ska jag gå till tågstationen, be om fyra biljetter och åka och hämta mamma och Sara. Wie! Hörs om några dagar!